beckkaa

 

 

Jag har hittat den personen jag vill leva med, 

den personen jag vill göra allt tillsammans med.

Den personen som uppskattar mig på alla sätt och vis som ingen annan gjort tidigare, visst finns folk som accepterar och respekterat mig. Men inte hela mig, och inte direkt. Alla har alltid hittat något fel, även brudar som killar. Visst det finns jävligt få brudar som kan acceptera brudar, speciellt deras utseenden och sätt, så hare alltid varit och kommer alltid vara. Men just nu snackar jag om killar.

Jag har träffat många olika killar, både gammla och unga, för gammla och för unga med en massa oilka erfarenheter och problem, säger inte att alla har haft problem men många. Eftersom jag dras till sånt folk, för jag själv inte alltid haft eller har de så lätt. Så blir de ju gärna så att man umgås med sånt folk som ligger mer åt de hållet man själv är. Av alla misstag jag begått genom att lita på folk i sig har jag lärt mig att skilja på alla och se falskhet direkt. Och därför har jag svårt att ta in folk och berätta de som finns inerst inne i mig, att verkligen vara säker på dom jag umgås med helt. Allt det som tex Ida vet om mig, de har hon och jag gått igenom i 3år.

Och det vet du redan nu, eftersom du accepterar mig som jag har och läser av mig, som ingen annan kille gjort förut. Du skiter i vad jag gjort och hur jag gör, du accepterar och respekterar mig helt ändå. Det är ett avskällen att jag alltid blir så paff när du ställer en fråga om de är "okej" att du gör så som du gör eller vad jag anser om den saken, för så har aldrig någon kille behandlat mig förut, dom har lixom bara gjort som du känner och sen får de bli som de blir, för det finns alltid andra brudar dom kan ta om det inte går som de vill för dom. Jag har alltid varit ett slags andrahandsval bland alla, och visst de är ingen som sagt eller påstått de. Men jag har känt mig som de och jag har alltid tänkt så tills du, kom återigen in i mitt liv och vände på allt.

 

Det är du som fått mig att tänka om, att se ett liten jävla ljus långt där framme.
Ett litet hopp om att allt kan bli bättre och ska bli bättre om ca 2år. 

Att det är nu jag kan börja leva för min egna framtid och drömmar, o inte bara min närmaste. Att inte bara leva för dom och hjälpa dom med det jag kan, utan också kunna hjälpa mig själv. Du har fått mig att inse att jag har något att se fram emot. Du har även bevisat att jag kan bli kär, att jag kunde bli mer kär och intresserad än vad jag någonsin varit förut, att jag kan lite på kärlek. Att allt inom sex inte betyder allt hos alla killar, att det faktiskt finns killar som bara kan umgås med än, som orkar sitta och lyssna på ens tjat och babbel hela dagarna, kolla på ens miner utan att störa sig och tycka att man är helt jävla dum i huvudet efter ett tag så man inte ens orkar med än. Killar som inte ser än som en hora/slampa bara för att man umgåtts med många killar innan. Eller bara för att man har lätt att snacka om allt öppet inte är pinsam, eller bara för jag som personen är en sån som låter och syns, inte söker efter uppmärksamhet utan bara är mig själv. 

 

Det är så jävla skönt att du har motbevisat allt.

Att du inte tjatar ut mig utan låter mig berätta i min takt och tar den diskutionen när jag känner för det, att du fattar när det är rätt tillfälle och inte. Att du verkligen tar när du gjort fel och inte påstår att allt är mitt fel, eller att du blir sur bara för att jag är det. Eller att du skiter fullständigt i mig när det är något som är fel, utan tar reda på vad det är och om det inte går att snacka om de direkt så ser du till att finnas där ifall det behövs. Att du ger mig en förklaring när det inte alltid gått som planerat ist för att bara skita i det, utan du tar ditt ansvar och gör det du kan. Att du vågar visa dina känslor för mig, att du kan säga samma som du skriver. Att du kan stå för det du gjort och sagt. Och att du delar med dig av dina åsikter, och skiter i vem som finns runt eller inte utan hela jävla tiden är samma person som du är när vi är själva. 

 

Det är en sån jävla lättnad allt det där, att du hela tiden är dig. Just DIG. 

En sån som du har jag hela tiden letat efter, och haft som bild i huvudet. Men trodde aldrig att jag skulle hitta någon sån, men åter igen så motbevisade du det också. Visst vi hann inte umgås många gånger innan vi blev tillsammans, men allt med dig känns så rätt och lätt. Visst vi har kännt varandra på sätt och vis hela livet, men  inte snackat varje år. Och heller inte setts på flera år. Men ändå kände jag igen dig, och vi kom överens direkt även fast vi är så sjukt olika som personer. Vi har ingenting gemensamt, verkligen INGENTING. Men ändå så funkar vi så jävla bra ihop. Att umgås med dig är verkligen helt underbart, det är som att vara med en bästa polare men ändå så är vi tillsammans. För med dig kan man verkligen snacka om allt och göra allt tillsammans med. Jag kan säga och göra vafan jag vill, utan att du kollar snett på mig, hur har din åsikt och jag min och hur eller hur så accepterar vi de o går vidare. 

 

Vi har delat mycket även fast det bara gått snart 3 månder sen vi började umgås, och snart 2 sen vi blev tillsammans. Tiden går fort, men vi har ändå hunnit med mycket. Snackat mycket, gjort mycket och har redan jävligt många och fina minnen tillsammans. Tiden tillsammans med dig som gått har varit en av dom lyckligaste stunderna i mitt liv, och fler vill jag ha. För med dig mår jag så jävla bra, kan verkligen slappna av med dig. Du är min trygghet, mitt hem. Det spelar ingen roll vart vi än är så känner jag mig fan trygg i din närhet, och i dina kramar känns verkligen menade. Dom känns verkligen seriösa och menade. Och det bygger upp så mycket inom mig, jag blir säkrare på mig själv när jag är vid din sida, genom att höra dina komplimanger, känna din närhet och dina blickar. Det gör att jag tror mer och mer på dina ord. Jag har alltid haft svårt att lita på komplimanger eftersom jag är uppväxt som jag är uppväxt, och gått igenom de jag har. För efter allt svek o drivande så tror man tillslut inte på ett skit och lägger allt bakom sig, man bygger upp en vägg som allt som sägs inte kommer förbi, det spelar ingen roll vad det än är om det varit positivt eller negativt så har de inte kommit igenom väggen. Men du har hittat ett kryphål, för det du säger tar, och det kommer igenom väggen. Jag tar in det och börjar lita på de mer o mer, för jag känner och ser att du verkligen mer det. 

Jag så jävla tacksam för att du bevisar med kroppsspråk lika mycket som du bevisar med ord och text. 

 

Hela min kropp fylls utav värme när jag ser dig, och ett pirr och en rysning förs genom hela kroppen när du böjer dig ner för att kyssa mig, den känslan är helt underbar. Du är underbar, på alla sätt och vis. 

Jag har verkligen hittat den, och de är du. Du är den personen jag vill leva tillsammans med, visst jag är 16 bast bara, men vadå finns fan folk som blev tillsammans när dom va 12-14 och är de än idag, så varför inte? 
Sen visst, det kanske ändras. Men jag kommer då inte va den som vill ändra på de, för det jag säger menar jag. Och jag känner mig själv, när jag vill något så vill jag de. Och då ändrar jag inte på de för skit saker som kommer ivägen. Sen är ju frågan, för det kan ju vara jag som ändå ändrar på de för jag är som jag är, men det är bara att hoppas på att du står ut med mig som jag är, för ändra på mig kan jag inte göra. 

Jag är ju som jag är när jag inte blev som jag skulle, de har du ju själv bevisat med " I´am not normal" t-shirten haha, Nae men jag ska göra mitt bästa för att inte vara en sån jävla bitterfitta som jag vet att jag kan vara, dock har jag ju oftast mina anledningar till varför jag är som jag är och det kan jag inte hindra eftersom jag inte kan ta ut mina aggretioner på de jag egentligen reagerar på så blir de att dom kommer ut över alla andra. Och de ber jag om ursäkt för, min de hinner jag ändå inte tänka och reagera på innan de är försent.